HISTORIK

LAMPSYSTEM

När det gäller lamporna som huvudsakligen behandlas här kan man nämna tre huvudprinciper för att generera acetylengasen. Rulla ner till önskat system, eller klicka direkt på respektive länk:

1. Droppsystemet
2. Sug- och trycksystemet
3. Karbid i vatten (lampor med rörlig gasklocka)

Lampor enligt droppsystemet har hela tiden varit de vanligaste, och även de som man oftast kommer över i våra dagar. Det var f.ö. det systemet som var förhärskande även på övriga portabla lampor, såsom gruv- eller cykellyktor.
Sug- och trycksystemet var inte ovanligt på något sätt, men det dyker inte upp så ofta i dagens läge.
Lampor med rörlig gasklocka däremot, var extremt ovanliga, vilket även statistiken från 1918 visar.
Den säger att 61% utgjordes av dropplampor, 32% av sug- och trycklampor medan endast 0,6% utgjordes av lampor enlig systemet "karbid i vatten". (Resterande 6,4% uppges blott som importerade lampor, och kan vara av vilket system som helst.)

DROPPLAMPOR

Dropplampor finns grovt i sex grupper beroende på hur de två behållarna monteras mot varandra:
1. Med bygel
2. Med bottenskruv
3. Med skruvanordning på vattenbehållaren
4. Med vatten- och karbidbehållarna direkt hopskruvade.
5. Med excentriskt bygellås.
6. Med vingmuttrar i flänsen mellan behållarna.

Funktionsprincipen är emellertid samma oavsett vilken av dessa grupper man väljer. Den absolut vanligaste lampan borde vara Primus 1031, och den är en dropplampa ur den femte gruppen.

TYPISK DROPPLAMPA:

1. Munstycke.
2. Skruv för sammanfogning av behållarna.
3. Reglerskruv med droppnål.
4. Säkerhetshål (ska finnas minst två)
5. Vattenbehållare
6. Packning mellan resp. behållare.
7. Filt mot kondens under vattenbehållaren.
8. karbidbehållare
9. Filter för acetylengasen.

Dessutom syns ett lock som ligger löst
ovanpå karbiden, samt ett perforerat
vattenspridningsrör i centrum av
karbidbehållaren.

Funktion: Vattnet droppar via reglerskruven (3) ner i karbidbehållaren genom ett vattenspridningsrör.
Vattenspridningsröret har till uppgift att hela tiden hålla en fri väg för vattnet till botten av behållaren eftersom karbiden helst ska angripas underifrån, och kalkslammet lägger sig överst.
När acetylengasen utvecklas kommer den att stiga upp och leta sig igenom filtret (9) för att slutligen söka sig ut genom munstycket (1) där den brinner med en vit låga. Filtret stoppar eventuella föroreningar och fukt från att leta sig upp till munstycket där det annars skulle störa lampans funktion. För att förhindra liknande störningar ska det även finnas en filt (7) under den svalare vattenbehållaren för att förhindra kondensvatten att bildas och droppa ner okontrollerat på karbiden.

SUG- OCH TRYCKLAMPOR

Sug- och trycklampor finns i två varianter; med resp. utan veke. Principen är densamma oavsett utförande. Till skillnad från droppsystemet så har man inget system för att manuellt reglera vattentillförseln på karbiden, utan man sänker istället ner hela karbidbehållaren i vattnet. Karbidbehållaren på dessa lampor får maximalt innehålla 200 kubikcentimeter karbid.
Genom antingen en veke, eller en rad små hål i karbidbehållaren, så låter man vattnet tränga in till karbiden. Allteftersom vattnet börjar reagera med karbiden så stiger gastrycket inne i behållaren, vilket får till följd att vatteninträngningen upphör och gasbildningen likaså.
På detta sätt uppnås en balans i gastrycket som styrs av hålstorlek/vekens beskaffenhet samt brännarmunstyckets storlek.

TYPISK SUG- OCH TRYCKLAMPA UTAN VEKE.

1. Munstycke.
2. Säkerhetshål.
3. Lock
4. Vattenbehållarens hölje.
5. Karbidbehållarens yttre hölje.
6. Karbidbehållarens inre hölje.
7. Hål i inre höljet.
8. Karbid.
9. Markering för vattennivån (före karbidbehållarens nedsänkning)

Funktion: Karbidbehållaren består av en inre hylsa (6) med små hål (7). Denna hylsan är med god passform uppskjuten i en yttre hylsa (5) som i sin tur är förbunden med brännarmunstycket (1) via gasledningsröret som i sin tur sitter fast i vattenbehållarens lock (3).
Hela denna enhet låses ihop mot vattenbehållaren med en packning emellan.

När karbidbehållaren sänkts ned i vattnet så börjar detta tränga upp i spalten mellan den yttre och inre hylsan.
Vattnet letar sig sedan vidare genom de små hålen på innerhylsan och kommer i kontakt med karbiden.
När acetylenet börjar avges så stiger trycket, och vid ett visst avpassat värde så upphör vatteninträngningen en stund tills trycket sjunkit tillräckligt för att åter tillåta vattnet att komma in.
På det sättet fortgår det av sig självt det tills all karbiden reagerat färdigt.

På lampa med veke är funktionen snarlik, men karbidbehållaren är inte dubbelmantlad, utan vattnet förs in via en veke enligt nedanstående beskrivning.

TYPISK SUG- OCH TRYCKLAMPA MED VEKE

1. Munstycke.
2. Packningar.
3. Säkerhetshål.
4. Karbidbehållare.
5. Vattenbehållare.
6. Veke.

Funktion: Denna typ arbetar enligt samma princip som lampan direkt ovanför. Skillnaden består främst i hur man valt att låta vattnet komma in i karbidbehållaren (4).
Här har man ett perforerat rör inuti karbidbehållaren (4), och detta rör har i sin tur en kraftig veke (6) som suger upp vattnet.
Karbidbehållaren är gängad direkt i vattenbehållarens lock, därför erfordras det två packningar i detta lock; en mot vattenbehållaren, och en för karbidbehållaren.
Samma effekt uppstår alltså här som i fallet med sug- och trycklampan utan veke. Det blir en balans mellan det inträngande vattnet och det uppkomna gastrycket, så att lampan blir helt självreglerande.

KARBID I VATTEN

Det tredje systemet som användes på bordslampor kan även kallas för ett system med rörlig gasklocka, och var väldigt ovanligt. Principen är dock intressant, så jag har valt att visa den också.

1. Munstycke.
2. Gaskran.
3. Karbidbehållare.
4. Gasfilter.
5. Mekanism för karbidmatning (förenklad bild).
6. Vattenbehållare.
7. Rörlig gasklocka.
8. Hål för gasens genomsläppande.

Funktion: När man sätter tillbaks gasklockan efter varje ny vatten- och karbidpåfyllning ska gaskranen (2) vara stängd. Då ligger gasklockan högt eftersom den flyter på den instängda luftkudden. En hög gasklocka innebär att karbidmatningsmekanismens tryckstång (5) inte befinner sig i kontakt med vattenbehållarens botten, och karbidtillförseln är således stängd.
När man sedan öppnar gaskranen (2) så pyser det lilla övertrycket av luft ut, vilket medför att klockan sjunker något, och hävstångsmekanismens tryckstång (5) påverkas genom sin kontakt med vattenbehållarens botten, och öppnar tillförseln av karbid. Detta medger att några få karbidstenar faller rätt ner i vattnet, och gasutvecklingen påbörjas.
Observera att illustrationen till vänster bara är en grov principskiss! I verkligheten var matningsmekanismen något mer komplex, och utförd så att det bara kunde komma ut ett fast mått av karbid varje gång stången stötte i bottnen. Inte fritt rinnande som skissen ger sken av.
Vid det ökande gastrycket lyfts hela gasklockan upp igen, och mekanismens stång tappar snart sin kontakt med behållarens botten, vilket medför att mekanismen åter erhåller ett nytt mått med karbid som kommer att nedsläppas igen först vid nästa bottenkontakt (Återigen: inte exakt som på den förenklade illustrationen).
På detta sätt återupprepas processen kontinuerligt tills all karbid är förbrukad, vilket medför att man får en ovanligt jämn gasutveckling.
Gasen leds genom ett filter (4), och vidare upp till brännaremunstycket (1).

Detta system har en stor fördel genom att det går att stänga av när som helst, för att genast kunna återupptas när behov finns. Mängden karbid som är i kontakt med vattnet är nämligen väldigt liten i varje ögonblick, och om man stänger av lampan med kranen (2) så reagerar snart den lilla mängd kvarvarande karbid färdigt, vilket bara får till följd att gasklockan kan komma att sväva något högre än vid normal drift.
Ytterligare fördelar är en osedvanligt jämn låga, lätt avlägsning av karbidslammet samt osedvanligt fri från os.

Nackdel: Stor och klumpig design, samt kanske en något mer tidskrävande skötsel för att fungera klanderfritt jämfört med de övriga systemen.